Konserter
Julkonsert 2019
Onsdagen 18.12. 2019 kl. 19.00
Pauluskyrkan, Sammattivägen 5, Helsingfors
Biljettpris 25 €
Petite messe solennelle,
Gioachino Rossini
.jpg)
Lördagen 2.11.2019 i Johanneskyrkan i Helsingfors
Konsert med en 100 hövdad blandad kör, 4 solister och instrumentalt ackompanjemang. Konserten leds av Manifestums konstnärliga ledare Jonas Rannila.
Biljettpris 30 €
Gioachino Rossini, mest känd för sina operor, skrev Petite messe solennelle (en liten solenn mässa) 1863. Ordet ”liten” var ett smått ironiskt val. Mässan är omfattande och skriven för 4 solister och kör. Rossini skrev detta verk på sin ålders höst, ca 30 år efter sina operor. Rossini beskrev själv verket som en av sina sista synder på äldre dagar. När han fått sin mässa färdig skrev han ungefär så här på manuskriptets sista sida: Min Herre, här är den nu avslutad, denna fattiga lilla mässa. Jag har just skrivit helig musik, eller kanske hellre vanhelgande musik. Jag blev född för opera buffa, som du så väl vet. Inte så mycket teknik, lite hjärta, inte mer än det. Välsignelse till dig och ge mig en plats i himlen”.
Läs recension av professor Eero Tarasti.
ARVIO: ROSSININ ERIKOINEN
Pyhäinpäivänä kuuluu mennä kirkkoon kuulemaan vakavaa musiikkia. Mutta tällä kertaa Manifestum-kuoro Joonas Rannilan johdolla tarjosi jotain yllättävää muistorikkaassa Johanneksenkirkossa Helsingissä. Ohjelmassa oli Gioacchino Rossinin Petite messe solennelle, jota tuskin lienee täällä aiemmin kuultukaan. Oli siis tarpeen katsoa käsiohjelmaa, jossa Olli Tuunanen antoi asiantuntevaa taustatietoa. Rossini näet lopetti säveltämisen hyvissä ajoin ja asettui Pariisiin, nautintojen kaupunkiin viettämään sybariitin elämää. Jo aiemmin hänen mukavuuden halustaan kerrottiin, että jos sängystä putosi nuottilehti lattialle, hän mieluummin sävelsi sen kokonaan uudestaan kuin vaivautui nostamaan sen ylös. Aivan niin kuin kirjailija Gustave Flaubert kirjoitti sivukaupalla uudestaan romaaniaan, jos oli vahingossa käyttänyt samaa sanaa kahdesti liian lähekkäin. Joka tapauksessa kahdenkymmenen vuoden paussin jälkeen Rossini yhtäkkiä v. 1863 loi tämän Petite messen, joka ei tosin ole mikään pikkuteos, vaan toista tuntia kestävä mittava luomus. Sanoisin suorastaan sinfoninen. Tämä tuo mieleen sen faktan että Euroopan musiikissa oli kaksi suurta perinnettä: Italian laulutaide ja Saksan soitinmusiikki, tuo ”absoluuttinen”. Tämä teos voisi olla kuin kohtaus George Sandin romaanista Consuelo, taiteilijattaren tarina, jossa venetsialainen koloratuurisopraano joutuu Itävaltaan mystiseen linnaan ja tutustuu saksalaiseen kirkkomusiikkiin.
Jo Rossinin messun alku on aiheita hitaasti ja hartaasti kehittelevä, Kyrie kohoaa esiin asteittain kuoron polyfoniasta. Hyvin erikoislaatuinen on messun soinnillinen kuva: kuoroa säestää tai ohjaa kaksi pianoa ja urut. Pianot silloittavat messun eri osia mietiskelevillä ja pysäyttävillä taitteilla, jotka soivat kuin Mendelssohnin tai Schumannin karaktäärikappaleet. Yllättävin on Credon ja Sanctuksen väliin sijoitettu laaja pianosoolo. Se alkaa kuin Beethovenin surumarssi raskailla pisteellisillä mollisoinnuilla, mutta sitten tekstuuri vaihtuu yksiääniseksi. Se soi ensi alkuun kuin pianolle siirretty resitaatio, quasi parlando, mutta kun se jatkuu ja jatkuu siitä tulee lineaarista satsia, ja se soi kuin J. S. Bachin inventio. Tai kuin Rossinin Kunst der Fuge. ”Kyllä minäkin osaan!” Siirtymä pianosta urkujen kautta takaisin kuoroon on vaikuttava.
Kauttaaltaan messua dominoi erityisesti musiikin substanssin ja genren jännite tai jopa ristiriita. Messun laji edellyttää tiettyä vakavan sakraalia gebundene Stiliä. Fuugia toki on, ja niissä Rossini nauttii vauhdista ja rytmistä. Mutta musiikissa on paljon maallista, ettei sanoisi oopperamaista ja elämän iloa hieman enemmän kuin yleensä kirkkomusiikissa. Harmoninen kieli on edistyksellisempää kuin jossain Sevillan parturissa. Herra Wagner oli jo astunut näyttämölle. Musiikissa on dramaattisia taukoja ja Credo toistuu niin usein, että se toimii melkein kuin leitmotiivi.
Kaiken kaikkiaan siis merkillinen teos, mutta ehdottomasti kuulemisenarvoinen ja mielenkiinnon ylläpitävä.
Esityskoneisto oli myös huippulaatua. Joonas Rannila on etevimpiä nuoria vokaaliteosten johtajia. Hän pitää suuretkin ensemblet koossa hankalissa fugatoissa, osaa huipentaa dramaattisesti, mutta myös pysähtyä kuuntelemaan. Hänellä on varma ote kaikkeen mitä tekee lavalla. Solistikvartettina toimi Annika Leino, sopraano – kirkas ja ilmaiseva ääni – Jeni Packalén, mezzosopraano, jolla on erityisen vaikuttava alarekisteri, – Eero Lasorla, tenori – hän toi tähän italialaista tyyliä upealla bel cantollaan osaten kuitenkin myös vetäytyä ja sulautua oikealla hetkellä ryhmään – ja Heikki Kilpeläinen, basso, sangen kokenut ja professionelli oratoriolaulaja. Pianojen keskeisestä osuudesta huolehtivat Hans-Otto Ehrström ja Roope Gröndahl – jälkimmäinen muotoili taitavasti ja ekspressiivisesti pitkän soolonsa. Urkuja hallitsi taidokkaasti Olli Pyylampi. Itse Manifestum-kuoro elää Rannilan johdolla loistokauttaan.
– Eero Tarasti
3.11.2019
Den Finländska manskörssången fyller 200 år 2019. Finlands svenska manssångarförbund och Suomen Mieskuoroliitto har förenat sina krafter inför firandet av jubileumsåret.
Manifestum uppträder på jubileumskonserten i Musikhuset i Helsingfors den 14.5.2019 kl. 19.00.
Romantik & Revolt 2019
Borgå domkyrka 15.3.2019 kl. 19.00
Drumsö kyrka 16.3.2019 kl.19.00
Manifestum lyfter i årets Romantik & Revolt konsert fram den romantiska mellaneuropeiska manskörsmusiken från 1800-talet
och kontrasterar den mot nyare musik. Vi gör det denna gång med glimten i ögat.
I konserten presenterar vi musik från åren då numera världskända kompositörer skrev manskörsmusik för de 100 tals Liedertafel och Liederkreiskörer
som uppstod i Mellaneuropa på 1800-talet. Vi sjunger manskörsverk av Brahms, Bruckner, Mendelssohn, Schubert, Schumann, Liszt och R. Strauss,
varav åtminstone en del knappast har sjungits i vårt land förut. En del av sångerna, som tex. den inledande sångserien Jagdlieder av Schumann
har ackompanjemang av valthorn. En intressant sång i konserten är t.ex. Richard Strauss sång ”Utan svafvel och fosfor” som är skriven av honom
i all hast för att bevisa att man kan skriva fin musik till vilken text som helst. Inspirationen till sången kom från en svensk tändsticksask som låg på bordet.
Den nyare musiken, (den med glimten i ögat) representeras av bl.a. Carl Orff, Erik Berman och Leif Segerstam.
I konsertens början hör vi ett uruppförande av Lauri Mäntysaaris jaktfanfar för fyra valthorn.
Konsertrepertoaren presentaras i konsertutrymmena en timme innan konserten inleds.
Julkonsert
Torsdag 20.12.2018 Tyska kyrkan, Helsingfors
kl. 18.30 och 20.30
Manifestums julkonsert heter i år ”De kära julsångerna”. I vår konsert bjuder vi på kära och kända julsånger.
Julsånger som får oss alla att känna att julen faktiskt står för dörren. Vi sjunger bl.a. några kära julsånger med anknytning till Tyskland som tex: Av himmelshöjd, Det är en ros utsprungen och Die Könige. I år firas Zacharias Topelius 200 års jubileum och det uppmärksammar vi med flera sånger till text av honom. En del av dessa framförs av unga och mycket lovande solister; Johan Krogius, Niilo Erkkilä och Veikko Vallinoja.
Konsertens organist är Matti Pohjoisaho.
Konserten avslutas med Stilla Natt och Härlig är jorden.
Paulus-oratoriet
Felix Mendelssohn-Bartholdy
·
Slagkraftig musikalisk tolkning av Paulus öde
KONSERTRECENSION Mats Liljeroos
Vad händer när man kombinerar manskören Manifestum med blandade kören Somnium Ensemble? Jo, man får en verklig superkör, som med sin blotta volym får nackhåren att resa sig, men som därtill förmår prestera utsökt läckra och bärande pianissimon.
Manskören Manifestum, Somnium Ensemble och Kyrkslätts kammarorkester i Johanneskyrkan 3.11. Dirigent: Jonas Rannila. Solister: Hedvig Paulig, sopran, Monica Groop, mezzosopran, Mati Turi, tenor, Heikki Kilpeläinen, baryton. Körinstudering: Joonas Rannila & Tatu Erkkilä. Mendelssohns oratorium Paulus.
När Manifestumdirigenten Jonas Rannila och hans driftiga herrar nu fortsatte den redan etablerade traditionen med ett stort sakralt verk vid allhelgona hade man funnit den på många sätt idealiska samarbetspartnern och Mendelssohns onödigt sällan framförda oratorium Paulusklingade ömsom ståtligt glansfullt, ömsom lyriskt intimt på ett klart tilltalande sätt.
Mendelssohn får delvis skylla sig själv för Paulus öde, då han tio år senare gick och skrev ett dramatiskt ännu fullödigare syskonverk, Elias. Paulus är dock ett mäkta slagkraftigt stycke, där Mendelssohn lagom vördnadsfullt bugar sig i riktning fader Bach, men samtidigt inympar ett avsevärt mått personligt hållen kontrapunktisk fräschör i körsatserna jämte melodisk sötma i ariorna.
Manifestum har en förmåga att locka ypperliga vokalsolister till sina produktioner och denna gång överträffade man sig själv med ett sångarteam som föreföll nära nog optimalt sammansvetsat och på alla plan lämpade för uppgiften.
Rättframt och energiskt
Hedvig Pauligs klart skimrande sopran klingade som en ängel från skyn och Heikki Kilpeläinentecknade med sin mustiga baryton en tillika myndig och sårbar huvudperson. Mati Turi gör kanske inte mera de stora dramatiska rollerna på scen, men här kom hans märgfulla tenor sannerligen till sin rätt och att ha Monica Groop i den lilla, men desto mer krävande, altrollen var självfallet rena lyxen.
Om någon trodde att semiprofessionella Kyrkslätts kammarorkester – som namnet till trots är en regelrätt sinfonietta – skulle vara framförandets svaga länk misstog den sig grundligt. Man presterade ett överlag överraskande schvungfullt och exakt musicerande och blott i några mer solistiska stråkpassager kom de smärre begränsningarna i dagen.
Jonas Rannila har länge haft Paulus högst på önskelistan och han föreföll med sitt rättframt energiska grepp om partituret och sina ensembler tveklöst vara rätt person på rätt plats att ro den nog så utmanande uppgiften i hamn.
Mendelssohns följande stora oratorieprojekt, Christus, hann inte längre än till skisstadiet, medan ämnet däremot lockade Liszt till ett av historiens stora sakrala mästerverk. Det är möjligt att det är en aningen för mastig bit för en amatörkör men å andra sidan tycks inget vara omöjligt för det här gänget, så låtom oss hoppas.
Det är en tradition för många att på allhelgonahelgen besöka gravgården och minnas nära och kära som gått bort. Därför passar det också utmärkt att framföra Felix Mendelssohns Paulusoratorium (1836) inför allhelgona, eftersom Paulus inverkan på den västerländska kulturen och värdehistorien är dramatisk. Paulus poängterade i sin tankevärld hoppet om det eviga livet och tanken enligt vilken lidande och död kan vara tecken på Guds närhet. Detta framgår ur Paulus brev till Filipperna, där kan skriver: ”Ty att leva, det är för mig Kristus, och att dö, det är för mig en vinning” (Fil. 1:21). Denna tanke finns i Paulusoratoriets koral i den nionde satsen. Utan Paulus skulle vi alltså knappast, oberoende om vi är troende eller inte, fira Allhelgonahelgen, så som vi gör nuförtiden.
Romantik & Revolt
Rara Brucknerverk och häftigt kontrasterande
Konsertrecension Mats Liljeroos
Romantik & Revolt. Manskören Manifestum i Tempelplatsens kyrka 26.4. Dirigent: Jonas Rannila. Richard Gowers, orgel, Hannu Jurmu, tenor, Joonas Asikainen, baryton. Brecht Ensemble. Bruckner, Weill.
Det råder ingen brist på idéer när Manifestumdirigenten Jonas Rannila och hans högra hand Jan Salvén tänker till. Man har nu inlett ett treårigt vårkonsertprojekt där den romantiska repertoaren möter 1900-talsmusik och som ett första led häri kontrasterade man plock ur Bruckners sällan framförda manskörsmusik – med och utan ackompanjemang – mot Kurt Weills Das Berliner Requiem.
Ett lika vågat som fungerande val. De åtta företrädesvis profana Brucknerverken, av vilka flera sannolikt gjordes för första gången i vårt land, representerade mestadels hans tidiga presymfoniska produktion och visst kunde Bruckner – själv ivrig Liedertafelsångare och -dirigent – sin manskör, även om estetiken av naturliga skäl var bra mycket mer konventionell än i symfonierna.
Mestadels handlade det om för olika begivenheter ihopsvarvad bruksmusik. Stycken som Trösterin Musik, Trauungschor och den charmiga kvartetten Sternschnuppen fungerade dock utmärkt även lösryckta från sitt sammanhang och för den som är förtrogen med Bruckners finfina sakrala musik för blandad kör var detta en på alla sätt skojig överraskning.
Kontrasten till de betydligt mer tröstlösa stämningarna i Weills Requiem – som nu, otroligt nog, hördes i Finlandspremiär – var häftig, men inte utan sina poänger. Weills tonsättning av Bertolt Brechts texter ur Hauspostille är ett slags förstudium till operan Die Aufstieg und Fall der Stadt Mahagonny och det handlar om tvättäkta Weill, med kreativt nyttjande av populärmusikaliska tongångar och de bitande ironiska accenterna på sina rätta platser.
Manifestumherrarna sjöng mestadels på den tonalt och klangligt höga nivå man vant sig vid att de numera håller. I Bruckner tutade man ställvis på aningen urskillningslöst, medan Weills långtifrån lättbemästrade estetik klingade betydligt mer nyanserat. Den femton personer starka Brecht Ensemble gjorde ävenså väl ifrån sig, Hannu Jurmu och Joonas Asikainen var uttrycksfulla Requiemsolister och Richard Gowers presenterade som guldkant på det hela ett par rara stycken ur Bruckners, märkligt nog, minimala orgelproduktion.
Och Rannila vilar inte på lagrarna. Efter Manifestums konserter i Hagalund och Tempelplatsen späder han de två följande dagarna på med konserter i samma kyrkor med sin andra ensemble, Helsingfors filharmoniska kör (Carmina Burana och Bernsteins Chichester Psalms). I augusti dirigerar han Bernsteins Candide på Savoyteatern och i oktober Don Carlos på Alexandersteatern. Vid allhelgona är det sedan dags för Manifestums nästa storsatsning, Mendelssohns Oratorium Paulus.
Under de kommande tre åren kommer Manifestum varje vår att framföra bortglömda men intressanta verk skrivna för manskör av världskända mellaneuropeiska kompositörer.
Vi börjar med Anton Bruckner och Kurt Weill. Det blir en intressant spänning mellan dessa två, när nationalistisk vurm möter internationell pacifism.
Denna konsert är i synnerhet något för dig som redan har hört alla nordiska manskörsklassikeroch hoper med olika moderna experimentella manskörsverk.
Anton Bruckner har komponerat en ansenlig mängd verk för manskör både a capella och med orkesterackompanjemang.
Dessa romantiska verk har i vårt land förblivit rätt okända och har troligen aldrig sjungits här. Under konserten framför vi bl.a. Bruckners mäktiga Festkantate som uruppfördes 1sta maj 1862 vid murandet av grundstenen för Mariadomen i Linz. I Lasst Jubeltöne laut erklingen, som Bruckner skrev 1854, prisas Österrikes kejsare Franz Joseph och hans dåvarande fästmö Elisabeth, (hon som kallades Sisi). Kören ackompanjeras av orgel och blåsorkester.
Organist är Richard Gowers (1994) från Cambridge King's College Music Society, där han fungerar som organist och kördirigent.
Richard har bla. uppträtt vid BBC Proms 2016 i Albert Hall. Under konserten kommer Richard att bl.a. framföra en orgelimprovisation som för oss från Bruckners romantiska musik till Weills Requiem.
Kurt Weills komposition Das Berliner Requiem från 1928 är ett unikum i vårt konsertprogram. Det är fråga om ett beställningsverk av den tyska riksradion. Texterna, av Bertolt Brecht, var skrivna mellan 1916 och 1925 och publicerade i hans Hauspostille. Namnet på diktsamlingen ironiserar över Martin Luthers predikosamling med samma namn.
Sviten uruppfördes 1929. Bertolt Brecht är känd i Finland, främst för sin dramatik och sitt samarbete med Hella Wuolijoki. Brecht bodde i Finland 1940-41. Enligt förlaget och Teosto är detta det första uppförandet av Das Berliner Requiem i Finland.
Konsertens olika verk presenteras i konsertutrymmena före konserten.